2018

Året börjar med att gå i mål med Reformationskören som sätter upp körverket “Luther”. Jag regisserar Visby Stifts kyrkomusiker. Premiär i Stenkyrka 4 februari. Imorgon börjar vi också teaterkursen på Gotlands Folkhögskola.

What if…why not!

Igår var jag på en mycket spännande föreläsning. Bengt Eliasson från SRI int. gav oss på GFB (Gotlands Förenade Besöksnäring. Ja, jag som kulturarbetare är en del av den!) en hint om hur snabbt utvecklingen går just nu. Och inte minst i upplevelsebranschen. Bengt har jobbat mycket i Silicon Valley. Som kulturarbetare kan jag också känna ett uppdrag att gå emot den snabba, lättillgängliga och, på ett sätt ytliga information som strömmar mot oss. Men tänk om jag kan “locka” människor (entreprenörer/visionärer/turister?) att vika av från strömmen då och då, genom att själv stå mitt i flödet och visa på att man kan ha en hög konstnärlig ambition, också i de enklaste kommunikationsmöten som uppstår i våra liv. I berättelserna om vår stad, vår tid och våra drömmar. Kanske jag är ett motstånd i kretskortet? Kanske jag är en “”flipover” i kretskortet? Någon som hjälper till att svänga åt ett medvetnare håll än vad vi kanske gjort annars? What if…why not! som Bengt sa. Jag tycker det här är spännande!
Bilden är från Bengts föreläsning
.img_0005

The Train of Death

Dödsdansen som genre har en lång historia inom konsten, musiken och teatern. Döden som obevekligt hämtar ALLA, ung som gammal, rik som fattig, kung eller slav. Döden som källa för konstnären eller författaren är outtömlig. När vid nuddar vid det ämnet så rör vi vid något gemensamt, det måste stå oemotsagt, för ingen är odödlig. Punkt slut. Spangenbergs “The train of death” har dessutom en ytterligare dimension. Alla Spangenbergs barn förlorades i en dödlig sjukdom, vilket kan förklara barnen i tågets första led. Och som sagt; i dödens följe finner vi präster och kungar, blandat med bönder och fattiga. Döden är ett viktigt tema i Rådströms kvartett. Mycket centralt. Gustav Spangenberg’s 1876 painting, “Der Zug des Todes” (The Train of Death) at the Alte Nationalgalerie, Berlin.

DDR och jag

Ett besök på DDR muséet i Berlin igår väckte många känslor. Hela min uppväxt under de första 10 åren var synlig i utställningen. John Blund som hjälpte mig till sömns med berättelser om gruppen före individen. Utbildningen som formar oss fortfarande i samma form och (fortfarande) utifrån vad samhället behöver. Till och med de socialistiska sångerna från ultrapopulära tyska artister, spelades hemma hos oss, fast av svenska dansband. Med bara något modifierad text. Vilken stark upplevelse! Vad har format mig? Och vad har jag gjort motstånd mot? Vem är jag utan min historia? Jag kommer läsa “Kvartett” med andra glasögon nu. Något annorlunda slipade. Kvartett av Niklas Rådström. Det är därför jag är i Berlin. För att förbereda och fördjupa mina läsningar av den. 

Avslag av arvsfonden

Tyvärr fick vi avslag av Arvsfonden den 26 okt gällande vårt projekt Pinocchiometoden. Vi samlar nu ihop oss i arbetsgruppen för att se om vi ska göra en ny ansökan. Främst är det huvudägarna Rädda Barnen och Länsteatern som skall undersöka möjligheterna att gå vidare.